Month: March 2004

Jag såg TV4s “dokumentär ” om datorspelsvåld igår.

Flera har bloggat om programmet

* E-handelskammaren skriver i Videovåld? bl a om att ungdomsvåldet har minskat sedan början av 90-talet samtidigt som datorspelsförsäljningen har ökat. Om man då säger att datorspel föder våld måste då visa att minskningen av ungdomsvåld skulle vara ännu större om datorspelen inte hade funnits. En svår uppgift.
* Manne Hultberg skriver i Datorspel skapar inte mördare att programmet har kopplingar till Fair Play som jag inte anser vara opartisk. Det är som att se en dokumentär om djurbehandling producerad av djurens vänner.
* Henrik Torstensson skriver i Datorspel skapar mördare? också om kopplingen till fair play och avslutar: “Sensmoralen är att barn bör inte spela de våldsammaste, barnförbjudna datorspelen, lika lite som de bör utsättas för reklam eller se barnförbjuden film.”
* Kulturdepartementet skickade ut ett pressmeddelande med anledning av debatten innan programmet sändes. Uppdatering 2: Länken till rapporten i pressmeddelandet fungerar inte, försök “här”:http://www.sou.gov.se/valdsskildring/pdf/spelforskning.pdf istället. Tack Feki!

Hela debatten påminner mig om rollspelsdebatten i början på 90-talet. Där Didi Örstedt och Allan Rubin förde hatkampanjer mot bl a spelet Kult och reportrarna körde spelet under näsan på förskräckta småbarnsföräldrar på Stor och liten.

Moralpanik har funnits i alla åldrar. Jag kan tänka mig att det lät ungefär likadant när kvinnor och män började bada tillsammans vid Mölle i början på förra seklet.

Jag var med och jobbade ideellt under den tiden för “riksförbundet som får statsbidrag för att utbilda mördare” (autentiskt kvällstidnings citat) som heter SVEROK, Sveriges Roll och Konfliktspelsförbund.

Det blodigast spelet som visades i programmet heter Postal 2 och sågas i nästan varje recension och spelbolagets enda chans att sälja spel är att det fortsätter att komma artiklar som tar det som exempel på våldsamheter i datorspel. Det hade varit bättre att tiga ihjäl det. I Mannes artikel finns en försäljningslista där sex av tio spel inte har något våld alls (om man inte räknar hockey då)

Appropå hockey, någon reflekterade över hur man kunde samla tusentals ungdomar som huvudsakligen spelar Counter Strike (Ett av dokumentärens exempel på våldsamma spel) på flera LAN-party utan större bråk när man nästan inte kan ha en allsvensk fotbollsmatch utan polisbevakning. Det är inte datorspelen som skapar våldet, det är allting sammantaget. Man kan inte bryta ut en företeelse och använda den som orsak även om det nog är bekvämt som förälder att ha något att skylla på när något skiter sig.
Precis samma sak hände på 80-talet när en mor någonstans i USA anklagade rollspelet Dungeons & Dragons för att ha lett till hennes son till självmord. En kille som hade psykiska problem och mobbades i skolan. Men om man tror på att det var spelens fel så behöver man ju inte rannsaka vad man själv som förälder kan ha gjort fel.

Sen är ju inte allt bra med dataspel. Jag tror att man som barn måste stimuleras på många sätt och för mycket datorspel tror jag inte är nyttigt. Då tror jag mer på läsning, rollspel, kojbygge och snöbollskrig 🙂

Uppdatering: Commemoro skriver kloka saker:

Spel och filmer gör inte automatiskt barn till mördare, däremot kan de nog i vissa fall pusha otrygga individer över gränsen. Det är viktigt att föräldrarna tar sitt ansvar. Jag tror att barn som har en trygg och stabil verklighetsuppfattning klarar av att hantera våldsskildringar i filmer och spel.

Uppdatering 3: Jill kommenterar om “Torill”:http://torillsin.blogspot.com/2004_03_01_torillsin_archive.html#107821918441718663 som skrev om dokumentären någon dag innan den sändes. Hon utgår från ett medieforskningsperspektiv och har skrivit ett intressant inlägg.